kasperjosefine

Mitt liv är som en bergochdalbana. Senaste tiden har det vart upp och ner, mest ner faktiskt.

Vissa dagar har jag bara velat klippa av mina öron för att inte höra när någon ropar på mig,

höra allt skvaller och skitsnack, och bara dra täcker över huvudet och vakna igen när jag

känner för det. Jag tror faktiskt jag aldrig har mått såhär dåligt i hela mitt liv, men samtidigt

är jag glad att det är nu, för nu har jag min son att kämpa för. Jag har haft så otroligt

mycket och konstiga tankar i huvudet, så ibland känner jag inte igen mig själv. Vissa saker som

händer kan man inte styra över eller göra nånting åt, och det är det jag sakta med säkert början inse nu.

Just nu, just idag, känns det upp. Jag pluggar för att fullfölja gymnasiet, sakta med säkert. Kasper

börjar på dagis i Januari. Jag har mina så otroligt underbara vänner och min familj som finns där,

vad det är gäller. Aldrig någonsin att jag, och Kasper skulle klara mig utan er, aldrig.